av Kim Middel och Tim Kvick

Det upprepas ofta att islandshästen förmodligen är den mest färgrika av alla hästraser. Färgkombinationerna är närmast oändliga och detta bidrar starkt till skönheten och attraktionskraften hos rasen. Mottot "en bra häst har ingen färg" har haft dock en tvetydig effekt på islandshästaveln. Islandshästavlare har sällan tagit en häst ur aveln enbart på grund av färgen. På samma gång har dock denna policy, om vi kan kalla den det, haft den effekten att vissa färger – som redan från början var mycket sällsynta - nästan har försvunnit när andra vanligare färger tog över, helt enkelt för att det var lättare att hitta bra avelshästar i de vanliga färgerna.

Konsekvenserna av detta blev att den förbättrade avelskvaliteten knappast berörde hästar med mycket ovanliga färger. De blev utkonkurrerade av vanligare färger och de hästar som ärvde en speciell färg var oftast inte avlade från kvalitetshästar. Detta fortgick till den utsträckningen att det blev suspekt att köpa eller avla hästar med dessa färger. De var, trots allt, sedda som att ha lägre kvalitet.

Den ökande exporten av Islandshästar till fastlandet har kanske räddat kvar en del färger i rasen. Först skapades en marknad för de hästar som inte höll måttet i den isländska aveln - på så sätt fann många islandshästar med ovanliga färger vägen till kontinenten, och sedan även när kvalitetshästar efterfrågades upptäcktes det att många på fastlandet var intresserade av de vackra färgerna.Då upptäckte avlarna att det lönade sig att avla på t.ex. konstantskimlar och silverfärger, inte bara för att det finns en efterfrågan utan också för att folk är beredda att betala mer för en häst med intressant färg. Detta är i sig inget fel, men det borde komma in fler aspekter på färgaveln än den rent kommersiella – att avla "på färg" är något som måste vara noga övertänkt.

Det finns ett stort behov av kunskap om färgnedärvning och blodslinjer för att kunna göra noggranna val av avelshästar.

Resultaten måste vara bra användbara rid- och avelshästar med en speciell färg. På det sättet är färgavel något som kan göra rasen mycket gott och rädda ett unikt kulturarv för framtiden.

Som tur är verkar det som om man nu börjar bli medveten om denna idé. Med arbetet med BLUP-index för färg har ett första viktigt steg tagits i rätt riktning och det verkar nu finnas en ökande skara av färgentusiaster på Island såväl som på fastlandet. Tanken bakom denna artikel, och det arbete artikelförfattarna bedriver på andra håll, är att erbjuda en liten inspiration och handledning för ansvarsfull färgavel för dessa personer, och också få andra att förstå hur värdefullt det är att bevara ALLA islandshästens färger för eftervärlden.

Färgnedärvning och –genetik är inte så svårt som det kan verka. Det finns tre basfärger – fux , brun (man kan även räkna varianten svartbrun som en grundfärg, men det finns en del forskning som visar på att den ljusa mulen och flankerna istället styrs av en modifierande gen så vi avstår från det i denna artikel) och svart. Vilken färg du än hittar har någon av dessa tre färger i sin bas. De flesta andra gener är dominanta, med undantag för den extremt sällsynta ventralskäcken (splashed white, sléttuskjótt-kápótt) som är recessiv. En enda gen är inkomplett dominant, vilket betyder att närvaron av en sådan gen har mindre inflytande än närvaron av två, den genen är den som i Sverige populärt (men tyvärr felaktigt) kallas för albino. Vi använder i denna artikel den internationella benämningen creme. Denna gen kan alltså påverka de tre basfärgerna så att de ger sex ytterligare färger vilken i sin tur kan vara bas för påverkan av andra gener.

Det är fel att tänka sig färgerna som helt oberoende av varandra, att hästarna uppvisar en sådan mångfald o färgvariation beror på samverkan mellan en eller flera speciella gener på en viss basfärg.

Tabell 1. Basfärger och dess påverkan av creme genen

Tabell 2. Ytterligare gener som påverkar färgen:

Av detta kan man lista ut att kombinationerna är närmast oändliga. En häst kan vara t.ex. svart konstantskimmelskäck eller en skimmel, född silvergulbrun.

Förvirring är inte ovanligt när man ser en fux med ljus man och svans (rauðglófext), en mörk isabell (leirljóst), en rödblack med ljus man och svans (fifillbleikt), en ljust silverbrun (jarpvindótt), en silvergulbrun (vindmoldótt) och en silverbrunblack (vindbleikálótt) bredvid varandra : de ser alla mer eller mindre ut som gulröda hästar med ljus man och svans ! Det isländska språket har som inget annat en massa vackra namn för olika nyanser av färger – tyvärr har de inte alltid byggt på hästens genetiska uppsättning färganlag. Vill vi bevara de hotade färgerna är det viktigt att benämna färgerna korrekt efter vilka gener hästen har. T.ex. har man kallat silverbruna hästar rauðvindótt, och fífillbleikvindótt (silver rödblack) och vindleirljóst (silver isabell) har använts för silverbrunblacka och silvergulbruna hästar. Eftersom silvergenen bara agerar på svart och brun basfärg kan inte dessa isländska benämningar vara korrekta genetiskt. På isländska ska därför dessa hästar kallas jarpvindótt, vindbleikótt and vindmoldótt. En fux eller annan häst med rödbaserad färg kan bära silvergenen dold, men den syns aldrig i dessa fall och det finns inget sätt att påvisa den annat än att den avslöjar sig på avkommorna.

Det isländska språket har som inget annat en massa vackra namn för olika nyanser av färger – tyvärr har de inte alltid byggt på hästens genetiska uppsättning färganlag. Vill vi bevara de hotade färgerna är det viktigt att benämna färgerna korrekt efter vilka gener hästen har. T.ex. har man kallat silverbruna hästar rauðvindótt, och fífillbleikvindótt (silver rödblack) och vindleirljóst (silver isabell) har använts för silverbrunblacka och silvergulbruna hästar. Eftersom silvergenen bara agerar på svart och brun basfärg kan inte dessa isländska benämningar vara korrekta genetiskt. På isländska ska därför dessa hästar kallas jarpvindótt, vindbleikótt and vindmoldótt. En fux eller annan häst med rödbaserad färg kan bära silvergenen dold, men den syns aldrig i dessa fall och det finns inget sätt att påvisa den annat än att den avslöjar sig på avkommorna.

För att benämna hästens färger rätt måste vi kunna bedöma vilken färg den har, och titta på stamtavlan och eventuella avkommor för att kunna verifiera det vi ser. Man måste bekräfta färgen på avelshästarna genom att studera föräldrar och avkommor och ta reda på hur många alleler det finns av varje gen. Först då kan vi börja titta efter passande kombinationer för färgaveln.

Om man önskar att avla på en speciell färg där det inte finns någon tillgänglig topphingst som bär anlaget är det legitimt att välja en som är mer medelmåttig så länge man använder sig av bra stomaterial. En del avlare skriker högt vid tanken att ta sitt sto till en hingst med en lägre bedömning men detta är inte oförnuftig avel. Man måste satsa på att få fram "färgade" föl som har ridhästkvalitet, minst fyra bra gångarter, bra lynne och tillfredställande exteriör. Om avlandet från medelmåttiga hingstar eller ston med värdefull färg med noggrant utvalda kvalitetspartners producerar sådana hästar, kommer avlandet från denna produkt med ytterligare en noga utvald kvalitetspartner att producera ännu bättre färgade avkommor etc. På så vis skulle genomsnittskvaliteten på hästar med ovanliga färger, särskilt de mest hotade konstantskimmel och silverfärgade, kunna öka dramatiskt på bara några generationer. Efter ett par tre generationer kunde man börja korsa två hästar med intressant färg med varandra utan att riskera att tappa i kvalitet.

Att avla "på färg" är ett seriöst och viktigt avelsmål om man fullföljer det enligt skissen ovan. Den nuvarande situationen på Island är något annorlunda än på fastlandet: islänningarna borde ta fasta på den färgstarka kulturskatten deras hästar bär på och försöka bevara den, utan att att dra kortsiktig kommersiell fördel av efterfrågan på "färgade" hästar utan kvalitet. På fastlandet borde man på många håll avla färger, och hästar i allmänhet, på ett mer ansvarsfullt sätt än vad som hittills gjorts.

Vi har ju genom islandshästens absoluta renrasighet en unik situation där vi alla bär ett ansvar för att vi behåller de unika färgerna i rasen så att de inte blir borta för all framtid.

Vi måste också snarast ta oss bort från paradoxen som diskriminerar hästar med speciella färger från toppsammanhang. Þorvaldur Arnason arbetar nu på det tidigare nämnda BLUP-indexet för färgnedärvning, vilket kan bli en mycket god hjälp i utarbetandet av en tre-generationsplan för kombination av färg och kvalitet i avelsarbetet.

Freyja (F: Freyr frá Flugumyri) är en vacker svart konstantskimmel, även kallad färgväxlare. Färgen är utrotningshotad inom islandshästrasen.

Freyja (F: Freyr frá Flugumyri) är en vacker svart konstantskimmel, även kallad färgväxlare. Färgen är utrotningshotad inom islandshästrasen.

Halvbröderna Listi (silversvart) och Hamar (silverbrun) får representera den alltför tidigt bortgångne silversvarte hingsten Lítur frá Kletti som satt tydliga färgspår i svensk avel.

Vi har verktygen – låt oss sätta igång med jobbet !

Kim Middel

Tim Kvick

Ytterligare information på Internet:

http://hagen.let.rug.nl/kim/kleur.html

http://askur.just.nu

http://members.aol.com/champhrs/index.htm information om champagnefärgen

http://www.onelist.com/ diskussionsgruppen "Icehorsecolor".

Litteratur:

- Stefán Aðalsteinsson, Íslenski hesturinn – litaafbrigði, Reykjavík 1994

- Kim Middel, De kleur van het paard, Groningen 1991

- Philip Sponenberg, Equine color genetics, Iowa 1996

- J.K. Wiersma, Het paard in zijn kleurenrijkdom, Den Haag 1977

- Fríðþjófur Þorkelsson, Liturinn íslenska hestsins, Reykjavík 1997

Tillbaka till artiklar

Tim Kvick & Ingemar Carlsson
Kedjeåsen 237, 691 92 Granbergsdal
0586-18000 070-3360101
askur@swipnet.se

----------------------------------------------------

Senast uppdaterad 001217, Webmaster Lillasyster